Vad kom du nu på?

Reklamen var redan slut när jag började skratta.

Adam tittade på mig med den där blicken.

Inte ”vad såg du?”
Inte ”vad hörde du?”

Utan:

– Vad kom du nu på?

Vi har varit tillsammans så länge att han inte längre letar efter någon yttre anledning.

– De där glasögonen, sa jag.

– Vilka glasögon?

– De i reklamen. Med AI. Om man får ett sms i dem, var hamnar det då?

Han tittade på mig.

– Vad menar du, var hamnar det?

– Ja, läser någon upp det eller kommer det på insidan av glaset?

Det här visste jag alltså inte. Jag hade sett en reklam, tagit till mig ungefär två ord och sedan fortsatt med mitt.

Min hjärna hade däremot gått vidare med ärendet.

Nu såg jag en hel gågata framför mig.

Alla tittar till synes rakt fram. Äntligen har folk lyft blicken från mobilen. Ändå går två personer rakt in i varandra. Den ena är på möte med chefen. Den andra försöker förstå varför ett barn behöver 800 kronor före klockan tre.

Någon står stilla mitt i ett övergångsställe och läser ”vi behöver prata”.

Det är ju inget meddelande man bara promenerar vidare i.

– Och tänk om jag skickar ett sms till dig, sa jag.

Adam blev tyst en liten stund.

Han vet hur jag skriver.

Jag börjar ofta med något fullt rimligt. En fråga, till exempel.

Men för att frågan ska gå att besvara behöver mottagaren förstå bakgrunden. Och då kan det vara bra att veta vad som hände innan. Samt att jag redan har tänkt på den lösning som personen annars kommer att föreslå.

Jag försöker egentligen bara spara tid.

Därför skriver jag allt från början.

Sedan läser jag igenom det jag har skickat och upptäcker att det viktigaste saknas.

Så då kommer ett till.

– Du skulle ju inte se någonting, sa jag.

Nu hade jag börjat skratta igen.

Jag såg honom framför mig, stående utanför Åhléns, med hela synfältet upptaget av mina resonemang om när vi skulle åka och varför vi eventuellt behövde ta två bilar, beroende på något som min mamma ännu inte hade svarat på.

Han skulle försöka titta mellan styckena.

Kanske vrida lite på huvudet för att se runt en parentes.

Och precis när det blev en lucka och han kunde skymta trottoaren skulle jag skriva:

”Och en sak till.”

– Du skulle få stanna någonstans när jag hörde av mig.

– Det får jag redan ibland, sa han.

Jag valde att inte gå vidare med det.

Det fanns större frågor.

Hur skulle det här fungera i trafiken?

Skulle polisen behöva stoppa alla med glasögon nu? Och hur skulle man förklara att man faktiskt tittade rakt fram, men att vägen för tillfället låg bakom ett meddelande om middagen?

I mitt huvud stod Adam redan vid vägkanten.

– Vet du varför vi stoppade dig?

– Nej.

– Du körde väldigt långsamt.

– Min fru skickade ett sms.

– Läser du meddelanden medan du kör?

– Nej, jag försöker se vägen.

– Och hur går det?

– Sådär. Min fru har börjat med ”en snabb fråga”.

Vid det här laget skrattade jag så mycket att jag fick ta om delar av förklaringen.

Adam satt kvar och väntade. Han har viss vana av att få en berättelse levererad från någon som själv redan har sett hela filmen.

– Men det kanske läses upp, sa han till slut.

Jag stannade upp.

Det hade han ju rätt i.

Kanske skulle ingen behöva stanna mitt på gågatan och försöka läsa ett sms genom att titta på sin egen näsa.

Allt detta för att någon undrade om vi hade grädde hemma.

Kanske fick man det i örat i stället.

– Jaha. Då får du väl lyssna.

– På hela?

Jag tyckte att han kunde ha låtit lite mindre orolig.

– Ja. Annars missar du ju sammanhanget.

Han funderade en stund.

– Går det att öka hastigheten?

Nu började jag känna att hans intresse för den här tekniken hade tagit en lite tråkig riktning.

Jag hade upptäckt flera möjliga samhällsproblem och försökte föra ett seriöst samtal om dem.

Han ville snabbspola sin fru.

Senare kom jag på ytterligare en sak med glasögonen.

Adam hade gått ut en stund, så jag tog upp telefonen och skrev till honom.

”En snabb tanke bara.”

Sedan kom jag på att jag behövde förklara bakgrunden först.