Kartongerna man sparar

Jag är ganska bra på att göra mig av med saker.

Åtminstone i teorin.

Men det finns en kategori föremål som jag uppenbarligen betraktar som en långsiktig investering.

Tomma kartonger.

Inte vilka kartonger som helst, förstås. Vad tror ni om mig egentligen? Utan kartongerna till saker vi har köpt.

Det börjar alltid rimligt.

Man packar upp en ny apparat och tänker att det nog är bäst att behålla kartongen ett tag. Ifall något är fel. Eller om den behöver skickas tillbaka.

Fullständigt logiskt.

Sex år senare står kartongen fortfarande i förrådet.

Garantin har gått ut. Apparaten har eventuellt gått sönder, blivit utbytt eller flyttat hemifrån.

Men kartongen.

Den är kvar.

Och skulle någon föreslå att vi slänger den hör jag mig själv säga:

”Fast det är ju en väldigt bra kartong.”

En väldigt bra kartong.

Som om det vore en egenskap som i sig motiverar obegränsad förvaring.

Och det värsta är att jag verkligen menar det.

Häromdagen bestämde jag att vi skulle rensa lite på vinden.

Det var mitt initiativ, vilket jag tycker är viktigt att nämna med tanke på hur det sedan utvecklade sig.

Adam var positiv. Nästan misstänkt positiv.

Han började lyfta ner saker från hyllorna medan jag förklarade att vi faktiskt måste bli bättre på att göra oss av med sådant vi inte behöver. Det hör ju även till saken att det verkligen inte är han som sparar på saker. Men nog om det.

Sedan hittade han en kartong till en router.

”Den här då?”

Jag tittade på den.

”Har vi kvar routern?”

”Nej.”

”Jaha.”

Det borde rimligtvis ha avgjort saken.

Men det var en väldigt fin kartong. Stadig, med lock som passade perfekt och små fack på insidan.

Jag påpekade detta.

Adam ställde tillbaka den.

Inte för att han höll med, misstänker jag.

Vi fortsatte.

I nästa kartong låg fyra mindre kartonger, prydligt placerade inuti varandra.

Det var faktiskt ganska smart gjort.

Jag hade uppenbarligen organiserat dem för att spara plats.

Vilket möjligen hade varit ännu mer effektivt om jag bara hade slängt dem.

Men det är lätt att vara efterklok.

På en annan hylla hittade jag originalförpackningen till en apparat som vi inte längre ägde. Jag mindes inte ens riktigt vilken apparat det var.

Instruktionsboken var borta.

Kvittot likaså.

Men förpackningen hade jag tagit hand om med en omsorg som jag uppenbarligen inte ansåg att vare sig kvittot eller instruktionsboken förtjänade.

Adam hade vid det här laget börjat samla kartonger i en hög vid trappan ner från vinden.

Jag gick igenom högen.

En efter en.

Några fick flytta tillbaka till hyllan.

”Ska du spara allihop?” undrade han.

”Nej, naturligtvis inte.”

Jag höll upp en av dem.

”Men den här kan ju faktiskt vara bra att ha.”

Adam tittade på kartongen.

Sedan på mig.

Jag övervägde att påpeka att han själv hade en hel låda med sladdar som ingen längre visste vad de gick till.

Men det kändes onödigt att dra in honom i det här.

För det är ju just det som är problemet med att slänga en riktigt bra kartong.

Man vet aldrig.

En dag kan man stå där med något som behöver skickas, förvaras eller packas ner. Och då är det naturligtvis för sent.

Då har man redan slängt den.

Och måste skaffa en ny kartong.

Det vore ju fullständigt vansinnigt.

Fast det finns förstås en liten detalj i det här resonemanget.

En detalj som jag helst inte uppehåller mig vid.

För den dagen man faktiskt ska skicka något?

Då passar ingen av kartongerna.

Inte en enda.

Den ena är för stor. Den andra för liten. Den tredje har ett märkligt formgjutet plastinrede som inte går att få loss utan att förstöra hela konstruktionen.

Man kan ha sparat kartonger i tjugo år och ändå stå där med det man ska skicka i handen och konstatera att man behöver köpa en.

Det har hänt oss.

Mer än en gång.

Adam brukar vara ganska återhållsam med kommentarer i sådana lägen.

Särskilt när jag står på golvet omgiven av öppnade kartonger och försöker övertyga mig själv om att föremålet nog går att få ner på diagonalen.

Till slut hade vi faktiskt gått igenom hela vinden.

Vi slängde några trasiga kartonger, två som någon uppenbarligen hade ställt något väldigt tungt på, och ett par så små att inte ens jag kunde föreställa mig något framtida användningsområde för dem.

Resten sorterade vi efter storlek.

Det blev väldigt prydligt.

Adam stod en stund och betraktade resultatet.

Sedan tittade han på högen med det vi skulle köra till återvinningen.

Den var inte särskilt stor.

Han sa ingenting.

Jag vet precis hur den mannen ser ut när han tänker något, men han har tillräckligt mycket självbevarelsedrift för att hålla det för sig själv.

Vi hade faktiskt lyckats frigöra en hel hylla.

Den fyllde jag med kartongerna som tidigare stått på golvet.