Du kan inte bara gå ut utan en plan

Jag har förståelse för väldigt mycket hos andra människor.

Olika åsikter. Olika livsval. Människor som tycker att russin hör hemma i mat osv.

Men jag har oerhört svårt för människor som ger sig ut i vårt samhälle utan en plan.

Man kan inte bara lämna bostaden och hoppas att resten löser sig.

När jag går hemifrån vet jag vart jag ska. Jag vet hur jag ska ta mig dit och jag har åtminstone en preliminär uppfattning om vad jag tänker göra när jag kommer fram.

Det tycker jag känns som en rimlig grundnivå för att vistas bland andra.

Alla verkar inte dela den uppfattningen.

Det finns människor som går in i en mataffär och omedelbart blir överraskade av att det finns varor där.

De kommer innanför dörrarna, tar tre steg och stannar.

Mitt i gången. Sedan tittar de åt vänster. Åt höger. Lite uppåt.

Som om de just har blivit teleporterade till en främmande civilisation och nu försöker förstå dess handelssystem.

Och bakom står jag.

Jag behöver komma förbi.

Jag vet exakt vart jag ska.

Mjölk. Toalettpapper. Parmesan. Ut.

Jag har ett uppdrag.

Du kan inte stå framför mig och plötsligt börja fundera över vad du brukar äta.

Om du behöver tänka är det helt okej.

Jag är för eftertanke.

Men flytta dig åt sidan medan du gör det.

Det borde faktiskt finnas särskilda "eftertankezoner" i samhället. Små markerade rutor längs väggarna där människor med flackande blick kan ställa sig tills de återfått en känsla av riktning.

OSÄKER PÅ NÄSTA STEG? STÅ HÄR.

Jag skulle respektera det.

Samma sak gäller människor som kommer av från en rulltrappa och stannar direkt.

Varför? Vad tror du kommer hända bakom dig nu?

Rulltrappan fortsätter.

Vi andra kommer bakom.

Det här är inte slutstationen på en pilgrimsfärd. Gå tre meter åt sidan och fundera där.

Och trafiken.

Herregud, trafiken.

Jag har full förståelse för att man ibland kör fel. Jag kör också fel.

Skillnaden är att jag försöker fortsätta köra bilen medan jag tänker.

Jag saktar inte ner till nio kilometer i timmen mitt på en genomfartsled, lutar mig fram över ratten och börjar läsa husnummer medan tjugo människor bakom mig får möjlighet att fundera över sina livsval.

Har du kört fel?

Ingen fara. Fortsätt. Sväng av. Parkera. Andas. Kontrollera kartan ordentligt i lugn och ro. Återkom när du har en ny plan.

Det finns också en särskild sorts bilförare som plötsligt inser att de kanske ska svänga.

Kanske.

Blinkers kommer sent, bilen glider lite åt höger, sedan lite åt vänster, hastigheten sjunker och föraren tittar sig omkring med exakt samma ansiktsuttryck som människan vid mejerihyllan.

Ingen plan.

Bara en bil.

Det är ett enormt ansvar.

Och när vi ändå är inne på bilar.

Stora parkeringar.

Där finns människor som långsamt strosar rakt fram mitt i körbanan med näsan i mobilen.

Inte vid sidan.

Inte på gångstråket.

Mitt i vägen.

Och där kommer jag bakom i elbil.

Tyst.

Väldigt tyst.

Så jag glider fram ungefär femtio centimeter bakom en människa som är fullständigt omedveten om att jag över huvud taget existerar.

Jag kan inte riktigt göra min närvaro aktuell heller.

Jag vill inte tuta.

Det känns aggressivt.

Så där sitter jag och följer efter i tre kilometer i timmen medan personen framför mig läser något oerhört viktigt på sin telefon.

Förmodligen en reel om hur man blir mer närvarande i nuet.

Men varför går du där?

Det är en parkering.

Det finns bilar.

Det är faktiskt hela konceptet.

Jag inser att det här får mig att låta som en person som vill införa trafikledning i hela samhället.

Och det vill jag kanske.

Inte på ett obehagligt sätt.

Mer som små diskreta skyltar.

HAR DU INGEN PLAN? HÅLL HÖGER.

BEHÖVER DU TITTA I MOBILEN? KLIV ÅT SIDAN.

HAR DU JUST KOMMIT PÅ ATT DU GLÖMDE NÅGOT? VÄND INTE TVÄRT. KONTROLLERA OMGIVNINGEN FÖRST.

Jag tycker bara att vi behöver lite mer framförhållning.

För när jag själv går ut har jag nämligen en plan.

Jag har tänkt igenom rutten. Jag har lagt ärendena i rätt ordning. Jag vet vilket parkeringshus jag ska ta. Jag vet ungefär var i butiken det jag behöver finns.

Och sedan kommer en människa framför mig, stannar tvärt mitt i gången och säger:

”Hmm… vad var det nu jag skulle ha?”

Och där någonstans lämnar min själ kroppen.

Inte för att personen är långsam.

Det är viktigt.

Jag har ingenting emot långsamhet.

Jag har något emot oplanerad långsamhet på strategiskt olämplig plats.

Det är en helt annan sak.

Jag kräver alltså inte mycket av mina medmänniskor.

Bara att ni innan ni lämnar hemmet ställer er själva två enkla frågor:

Vart ska jag?

Och vad tänker jag göra när jag kommer dit?

Vet ni inte än är det också helt okej.

Men ställ er någonstans vid sidan och fundera.

Jag ska bara förbi.