Det händer tydligen saker när man inte är uppmärksam

Ibland får jag information som får mig att undra om jag faktiskt varit närvarande de senaste åren.

Inte på ett existentiellt plan. Mer rent praktiskt.

Har jag varit här?

Nyligen fick jag nämligen veta att det finns surdegshotell.

Jag läste ordet flera gånger.

Surdegshotell.

Det är ett sådant ord som först låter som ett skämt, sedan som en väldigt specifik verksamhet på Södermalm och till sist visar sig vara en fullt rimlig tjänst som andra människor redan känner till.

För ett surdegshotell är tydligen precis vad det låter som. Man lämnar in sin surdeg när man ska åka bort och någon tar hand om den åt en. Matar den, ser till att den mår bra och håller den vid liv tills man kommer hem.

Jag visste inte ens att vi hade kommit så långt i vår relation till mjöl.

Jag har alltid tänkt att det finns en ganska tydlig hierarki över saker man behöver ordna tillsyn åt innan man åker på semester. Barn. Hund. Katt. Blommorna, om man har sådana ambitioner.

Nu även deg.

Och samtidigt – jag förstår det ju.

Har man matat någonting varje dag i flera år och lyckats hålla det vid liv så vill man kanske inte avsluta relationen bara för att man hittade billiga flygbiljetter till Mallorca.

Det är bara själva hotellbegreppet som gör någonting med mig.

För plötsligt börjar jag fundera på hur incheckningen går till. Om surdegen har ett namn. Om man behöver lämna särskilda instruktioner.

”Hon brukar äta vid sjutiden och kan vara lite trög på morgonen. Och ställ henne helst inte bredvid en rågsurdeg, hon blir orolig.”

Och om det finns olika rumskategorier.

Standardburk känns rimligt.

Deluxe måste ändå innebära fönsterplats.

Men framför allt undrar jag hur man beter sig vid hämtningen. För om någon har hållit min surdeg vid liv i tio dagar känns det märkligt att bara komma in, ta burken och säga tack.

Jag kommer vilja veta hur det har gått.

Har hon ätit ordentligt? Har hon varit lätt att ha att göra med? Har det hänt något medan vi varit borta?

Och någonstans där inser jag att jag, helt utan motstånd, har börjat könsbestämma en deg.

Det här är vad nya kunskaper gör med en människa.

Men innan jag riktigt hunnit bearbeta surdegshotellet dök nästa fenomen upp.

Skogsbad.

Där fick jag omedelbart fel bild i huvudet.

Jag såg en liten sjö framför mig. Möjligen nakenhet. Definitivt mygg.

Men nej.

Man ska inte bada.

Man ska vara i skogen.

Och här ska jag erkänna att min första reaktion var lite: det har vi väl gjort ganska länge?

Men skogsbad handlar tydligen inte om att ta en rask promenad, få ihop sina steg och samtidigt svara på tre meddelanden. Det handlar om att faktiskt vara där. Långsamt. Känna dofterna, lyssna på ljuden, titta på träden och låta både kroppen och huvudet gå ner i varv.

Det kommer ursprungligen från Japan och kallas shinrin-yoku.

Och ju mer jag läste om det, desto mindre märkligt tyckte jag faktiskt att det lät.

Kanske framför allt för att jag insåg hur sällan jag själv gör just det.

Jag har varit i skogen massor av gånger. Men jag har oftast varit på väg någonstans. Jag har gått med min hund, funderat på något jag ska göra när jag kommer hem och med jämna mellanrum sagt:

”Kan du SNÄLLA sluta rulla dig i det där.”

Jag har varit i skogen.

Jag är inte helt säker på att jag har varit med skogen.

Och så fick jag veta att träd och växter dessutom avger ämnen som kallas fytoncider.

Där tappade jag tråden en liten stund.

Fytoncider är ämnen som växter bland annat använder som en del av sitt eget kemiska försvar mot mikroorganismer och skadegörare. Och det finns forskning om hur vistelse i skogsmiljö kan påverka bland annat stress och välbefinnande.

Det är ändå ganska fint när man tänker på det.

Träden står där och gör det de alltid har gjort. Vi människor har sprungit runt i några hundra år och effektiviserat, digitaliserat, optimerat och uppfunnit notiser för att påminna oss om att andas.

Och till slut går vi tillbaka ut bland träden och säger:

Jaha.

Var det här ni var hela tiden?

Jag börjar till och med förstå varför människor kramar träd.

Jag har tidigare placerat det i ungefär samma mentala låda som kristaller och tarotkort. Sådant andra människor får hålla på med medan jag står bredvid och är respektfull men lite vaksam.

Jag skulle också vilja veta, om jag och Adam sitter på en stubbe och äter vår matsäck; skogsbadar vi då eller fikar vi?

Nu är jag inte lika säker längre.

Jag kanske också behöver ett träd.

Problemet är bara att jag känner mig själv.

Jag skulle gå ut i skogen med de allra bästa intentioner. Lägga undan mobilen. Andas. Vara närvarande.

Första minuten skulle jag tänka att det är väldigt lugnt.

Efter en stund skulle jag upptäcka hur fint ljuset faller mellan träden.

Sedan skulle jag börja fundera på hur gamla de är.

Kan träd dö av ålder?

Hur gammalt är egentligen Sveriges äldsta träd?

Och ungefär där skulle mobilen åka fram igen.

Inte för att jag inte kan koppla av.

Jag behöver bara veta en sak först.

Men det är något med de här två upptäckterna som har stannat kvar hos mig.

Surdegshotell och skogsbad.

Två företeelser jag inte visste existerade och som först fick mig att känna att världen hade blivit lite väl avancerad utan att informera mig.

Men ju mer jag tänker på dem, desto mer tycker jag om dem.

För egentligen handlar båda om ungefär samma sak.

Att ta hand om något.

En surdeg som någon har matat i flera år och inte vill låta dö bara för att familjen ska till Kreta.

Eller sig själv, när huvudet har haft alldeles för många flikar öppna alldeles för länge.

Det finns något väldigt mänskligt i det.

Och kanske är det just därför jag blir lite glad varje gång jag upptäcker sådana här saker. Världen fortsätter tydligen att hitta på nya sätt att göra gamla saker på, och jag kommer fortsätta att ligga några år efter och upptäcka dem med lätt förvåning.

Så jag ska försöka vara mer öppen.

Jag ska inte döma.

Jag ska vara nyfiken.

Jag kan till och med tänka mig att prova skogsbad.

Surdeg tänker jag däremot inte skaffa.

Jag har redan tillräckligt många levande varelser att känna ansvar för.

Och jag vägrar boka två rum när vi ska åka bort.